Emelie

Jag satt just och skev ett inlägg om hur glad jag blir när jag tänker på resan till Israel.
Ödets ironi kallas det när Elina ringer några minuter senare och säger att UD avråder en att åka till Israel.
Hysteri och tomhet.
Pappa är räddaren i nöden. Lovar att ringa samtal imorgon.
Tel Aviv och Jerusalem är en av de mindre "oroliga" platserna så vi har en stor chans att kunna åka ändå.
Jag säker som pappa, alla tar vi en risk.
Min risk i detta fall är att jag åker till ett place pretty near Gazaremsan där det finns galna självmordsbombare.
Jag kan skadas, jag kanske inte kommer därifrån som planerat eller så kanske jag dör. Men som sagt, alla tar vi risker. Jag kan lika gärna överleva, utan komplicationer. Som ni förstår är det vad jag satsar på. Party all night long liksom.

Tar jag för lätt på det hela? Inte vet jag, kanske jag är rädd. Kanske jag för ögonblicket bara skiter i allt och bara vill ner dit trots att jag är livrädd. Livrädd för att ta bussen, gå på offentliga platser och ständigt undra om det snart kommer smälla.

Va fan snackar jag om, nu går jag och lägger mig.