Emelie

Okej fuckers, jag har gjort en ny blogg. Klicka här.

Det var ett satans tag sen man skrev nu. Kände att jag behövde skriva av mig lite.
Jag saknar Gaby jättemycket. Medan hon är och underhåller sig i Tel Aviv med alla grymma peeps sitter jag här hemma och hatar livet. Varför måste sommaren ta slut så fort? :( Det finns så många obesvarade varför att jag skulle kunna skjuta något. Jag ska nog göra som Sara sa, starta en ny blogg. Så att något nytt inträffar i mitt tråkiga liv. Wohoooooooo.
Fy fan vilken deprimerande blogg jag har. Vad deprimerande jag är.
Jag saknar Gaby. Har jag sagt det? Kvinna att flytta så där långt bort!!! Den enda kvinnan jag kan snacka med allt om och som förstår mig. Jag skulle ju behöva dig just nuuuu :(
Min slick<3

Nu ska jag lyssna på Veronica Maggios låt Stopp och tycka synd om mig själv för att jag är som jag är.
Och för att Ben&Jerry glassen är slut.

Jag saknar kvällarna då vi var ensamma i huset och kollade på tecknad film, dansade till världens bästa låt, pratade om livet och när vi skrattade tills vi inte kunde andas.
Jag saknar när vi gick på Tel Avivs gator. Tittade på alla människor, affärerna och byggnaderna. Allt som var så annorlunda Sverige.
Jag saknar att ligga på stranden och steka. Jag saknar till och med då jag skrattandes och skrikandes flög upp ur det varma medelhavet sekunderna efter att jag bränt mig på en brännmanet och skrattade med E&G.
Jag saknar att titta på galna Facebook videos med Gabys vänner från skolan.
Jag saknar då vi bodde i en egen lägenhet i Eilat och känslan av att vi kan ta hand om oss själva. Självständighetskänsla på hög nivå.
Jag saknar att träffa alla de knäppa, galna, roliga, snälla människorna vi mötte. Natten i Eilat då vi stannade uppe till halv sex på morgonen tillsammans med stans mest korkade killar ocj skrattade ihjäl oss.
Jag saknar att snorkla i Röda havet fast jag nästan dog av skräck halva tiden. Att få kallsupar bara för att man skrattar så mycket.
Jag saknar då vi var hemma hos Yaniv och Sachar och spelade ett spel som de gjort som får mig att garva än idag. Yaniv som hela tiden sa "...is our nationalfood/game/dance mm" Sachar som tvingades visa arslet och kackerlackan som skrämde slag på alla.
Jag saknar känslan, släktträffarna som berörde mig så in i satan, skratten, kärleken, att komma till en helt ny värld.

Jag hatar att jag inte kan komma tillbaka förrän om ett år. Men det är faan värt väntan.

Israel 10-22/7 2008, aldrig att jag glömmer.


Gabys internatskola.

Hod HaSharon

De hade granatäpple, apelsin och lime i trädgården. Eh ballt!

Taggarna satt i flera dagar xD




Fina huset :)

Haha, våran dude.

Underbara Tel Aviv

Barfota på Tel Avivs gator. Skrattar och ler.

Emelie&Elina som inte pallade hettan så bra HAHA.

Eilat. En blanding av Kalifornien och Miami med ökenhetta.

Yaniv som dricker nån äcklig mix som ingick i deras "spel" xD



Döda Havet....

..där allt är salt.

Israel blir av som planerat! Fan vad najs. Det tråkiga är att det inte blir  någon festival, den tvingades flyttas fram av någon anledning. Men vi ska till Eilat istället vilket är som Egyptiens Sharm el Sheik så hell yeah det blir perfekt.

Nu ska jag jobba och sen kanske det vore dags att börja packa haha. Imorgon gäller det!

Jag satt just och skev ett inlägg om hur glad jag blir när jag tänker på resan till Israel.
Ödets ironi kallas det när Elina ringer några minuter senare och säger att UD avråder en att åka till Israel.
Hysteri och tomhet.
Pappa är räddaren i nöden. Lovar att ringa samtal imorgon.
Tel Aviv och Jerusalem är en av de mindre "oroliga" platserna så vi har en stor chans att kunna åka ändå.
Jag säker som pappa, alla tar vi en risk.
Min risk i detta fall är att jag åker till ett place pretty near Gazaremsan där det finns galna självmordsbombare.
Jag kan skadas, jag kanske inte kommer därifrån som planerat eller så kanske jag dör. Men som sagt, alla tar vi risker. Jag kan lika gärna överleva, utan komplicationer. Som ni förstår är det vad jag satsar på. Party all night long liksom.

Tar jag för lätt på det hela? Inte vet jag, kanske jag är rädd. Kanske jag för ögonblicket bara skiter i allt och bara vill ner dit trots att jag är livrädd. Livrädd för att ta bussen, gå på offentliga platser och ständigt undra om det snart kommer smälla.

Va fan snackar jag om, nu går jag och lägger mig.

Jennifer fyllde 18 år den 4 juli. Jag och Elina drog hem till henne för att fira. Glass, center och filmen Juno stod på schemat. Juno var asball och glassen var skitgod. Me like.
Nu sitter jag hemma och känner att middag kanske skulle sitta fint. Så där 23.27 på kvällen.

När man sitter i bilen i över åtta timmar får man lätt tråkigt... Pappas dator kom till stor hjälp :D